Jag föreläser runt om i landet utifrån min forskning om det svenska 1500- och 1600-talet. Föreläsningarna riktar sig till alla intresserade. Arvode bestäms utifrån Svenska författarförbundets rekommendationer.

Ämnen för föreläsningar kan vara:

”Önskar han bliva mästerman?” Bödlar i svenskt 1600-tal

Bödlar var anställda att verkställa dödsstraff och kroppsbestraffningar som hade utdömts i domstolar runt om i riket. På bödelns lott låg även andra uppgifter, som att tömma latriner, kastrera hästar och dra hudar. Sådant önskade ingen hederlig människa befatta sig med. Av dessa skäl var bödeln förskjuten och människor fruktade honom av rädsla för att själva »smittas« av hans skam. Vem kom då på fråga för tjänsten som bödel? Vilka var bödelns arbetsvillkor och umgängesformer? Vad försiggick i bödelsstugan? Vilka var hans kumpaner, och vem var den kvinna som blev hans fru?  I denna föreläsning kliver bödeln för en stund ut ur historiens skugga.


Om Anders Månssons stöld, dödsdom och vidare öden. Missdådare i Sverige omkring 1600

Denna föreläsning tar utgångspunkt i min bok Missdådare och rör sig kring några personer och deras levnadsöden vid 1600-talets början. Genom dessa kan en historia berättas om såväl vardagligheter som uppseendeväckande handlingar. Här berättas exempelvis om prästen Benedictus som nog inte trivdes i kallet. Vad skulle biskopen göra åt hans ständiga supande och återkommande kvinnoaffärer? Eller den ovannämnde Anders Månsson. Svåra ungdomssynder skulle inte stå i vägen för en osedvanlig karriär och livsresa – och nya försyndelser. Boken Missdådare berättar genom ett antal människoöden en evig historia. En historia om drömmar, misslyckanden, oro och längtan.


”Mer som en skarprättare än som en prästman”. Abraham Angermannus och reformationen i Sverige

Det svenska 1590-talet var kulmen på en lång tids inrikespolitisk strid. Denna rörde såväl religionen och dess inriktning och utformning, som vem som slutligen skulle sitta på rikets tron. Riket var dessutom plågat av återkommande missväxt och folket led under svåra levnadsförhållanden. Enligt tidens lärdom var dessa emellertid Guds straff för människornas synder. Syndandet i riket måste obönhörligen upphöra, var de lärdes mening. Riksföreståndaren hertig Karl gav ärkebiskopen Abraham Angermannus en fullmakt att visitera riket. I socken för socken skulle han rannsaka, döma och bestraffa de syndfulla, allt för att få stopp på eländet. Men ärkebiskopens visitation skulle inte likna någon annan och skulle ta en ände med förskräckelse.


På skuggsidan. Skojare, resande, krämare, rackare – folk bortom byn i svenskt 1600-tal

Under svensk stormaktstid var Sverige ett fattigt land. Många plågades av svält och fattigdom, och stora tiggarskaror drev mellan byar och städer. Men inte alla på vägarna var tiggare. En del kallade sig zigenare, andra för rackare eller häktmakare. Kyrkans män och andra myndighetsföreträdare klumpade emellertid ofta ihop dessa grupper under samlingsbeteckningen ”tattare”. Hur försörjde sig dessa kringvandrande grupper och hur betraktades de av allmogen?


Androm till sky och varnagel. Brott, straff och rättstänkande

Hur gick en rättegång till på rådstugan eller vid häradsrätten under 1600-talet? Vilka var det som beträdde domstolarna och dömde de skyldiga, och vilka var dessa egentligen – kvinnor eller män, unga eller gamla, och vad begick de för brott? Det kunde vara män som slogs på krogen, unga kvinnor som blev gravida utanför äktenskapet, grannar i konflikt eller tjuvligor som härjade trakten. Denna föreläsning behandlar brott och straff, rättskipning och rättstänkande under en tid i Sverige då städer och byar var små och där de flesta var bekanta med varandra. Det gällde även dem som skulle döma de misstänkta framför skranket på rådstugan. Hur kom omständigheter som dessa att påverka rättskipningen i de lokala domstolarna, och hur stränga var egentligen straffen?


Rasande, besatta och andra hospitalshjon. Om de svenska 1600-talshospitalen

Hospitalen var offentliga vårdinrättningar i städerna och fungerade som en möjlig tillflykt för sjuka och fattiga utan anhöriga, som exempelvis ”Margareta fotalösa” och ”Stumpefotsjohan” i 1610-talets Linköping.  På hospitalen levde även de rasande eller de vanvettiga, som de kallades, liksom välsituerade borgare som hade köpt sig en plats på hospitalet i brist på andra försörjningsformer under ålderdomen. Hospitalen var det tidiga 1600-talets främsta offentliga vårdinrättning. Denna föreläsning behandlar hospitalen och dess organisation och vardag, samt hur personer som Margareta och Johan där kunde framleva sina dagar.